Ännu en vecka har gått

Känns som att tiden bara försvinner från mig utan att jag egentligen hinner göra något vettigt av den just nu. Har funderat lite senaste veckorna nu vad jag egentligen vill göra med mitt liv och vad det finns för alternativ för att kunna kombinera arbete och fritid utan att ta livet av sig på kuppen. Jag har ju hittat det jag vill göra, det jag trivs att jobba med... men att jobba med det så intensivt att man inte hinner med att reflektera över det man gör eller se det roliga i det... Vad är då vitsen med det? En sak är jag då glad över och det är beslutet att inte skaffa barn. Hade aldrig orkat med att ha det uppepå allt annat som ska hinnas med och vad skulle man ha för fritid själv om man hade det? Ingen alls. Jag är för mån om min egen tid för att ens fundera på att stoppa in något sådant i den.

Veckan har vart hektisk och naturligtvis lyckades jag vara dålig i onsdags och jobbade hemifrån, samt fick ge mig 10.20 i går för att jag hade sådan migrän att jag inte såg klart. Fick ringa mamma och be henne hämta mig och var hemma och i säng vid lunch. Värken var så ihärdig att det tog mig fyra timmar och en tur iväg ut för att spy galla innan jag kunde somna över huvud taget. Vaknade vid kvart i nio på kvällen och gick ned och åt lite och sedan upp och la mig igen. Sov till åtta i morse. Är fortfarande seg och mosig och känner en svag huvudvärk som inte riktigt vill bryta ut... den skulle bara tordas. Annars har jag spenderat större delen av veckan med att översätta dels engelsk teknisk text samt engelsk ekonomisk text. Har också skrivit två texter från intervjuer jag gjort för interntidning och internwebb. Börjar vara hög tid att fixa till mitt projekt nu också. Ska redovisa det på onsdag är det tänkt.

I torsdags kväll var jag och lyssnade på Hallstahammars träblåsarensemble. Man kunde lätt ha trott att det var ett PRO-möte och att det hölls i missionskyrkans lokal gjorde ju inte saken bättre. Hade jag vart 65 och frikyrklig hade jag smält in utan problem. Nu är jag ju varken eller och fick en idé när jag satt där, som jag delade med mig till min mor och hennes väninna. Att om någon fick för sig att prata med mig skulle jag bara stillsamt säga att jag var från Fonus, det borde göra susen. Jag var nämligen iklädd svarta byxor och svart kavaj med en grå polotröja under. Men jag fick vara ifred hela konserten, de anade nog att jag kunde vara från Fonus alldeles av sig själva. Eller så är det så att om folk här inte känner igen en, så skulle de inte ta i en med tång ens. Hur som helst var det en helt suverän spelning vi fick höra med mycket jazzlåtar, men även vissa klassiska toner och naturligtvis då även ett potpurri av Thore Skogman-visor.

Nåja... över lag har det nog varit en bra vecka i alla fall. Torsdagen var roligast och även längst iom att jag gick upp fem på morgonen och började jobba sju. Sedan hem vid fyra, snabbt äta och iväg igen vid kvart i sex för konserten.

När det gäller Melker börjar jag så sakterliga komma överens med tanken på att jag aldrig kommer att få hålla i honom igen, men jag tänker ständigt på honom och saknar honom. Rut har blivit mer sällskaplig sedan han dog också och är väldigt knäig och gosig. Inte så underligt skulle jag vilja påstå eftersom hon nu inte har något sällskap under dagarna alls. Hon som verkligen tyckte om att ha Melker omkring sig och som älskade att retas med honom. Hon har inte något sådant kvar nu hon heller. Två självständiga damer som hållts samman av en fyrtassad tramsig lufs... och nu ska hon och jag klara oss själva.