Blev igår påmind om den nyligen tappade kontakten och det genom att jag fick en kommentar om att jag pratade om honom 'rätt ofta' och sedan en om att det var okej att sakna någon. Kändes som ett väldigt bra påpekande eftersom jag inte ens tänkt på själv att jag gör det och kanske är det inte konstigt iom att jag lät honom ta en stor plats i min tillvaro under en period. Hur som helst kändes det samtidigt som att luften gick ur mig eftersom jag också insåg att jag saknade hans konversationssällskap på nätet och telefonsamtalen... och så blev jag tvungen att gå ifrån datorn ett tag för att samla ihop mig. Den jag pratade med funderade också lite kort över anledningen till att jag saknade konversationssällskapet och menade att om det bara är för att jag saknar själva pratandet är det ju inte riktigt rätt anledning. Fast jag tror det är mer det faktum att jag verkligen kunde säga vad som helst (eller uppenbarligen inte vad som helst egentligen) utan att känna mig som ett freak och så hade han en väldigt behaglig röst att lyssna på, vilket jag troligen sa för många gånger för att det skulle vara nyttigt.
Tar man nu ett steg tillbaka från de tio minutrar av akut saknande jag råkade ut för igår så är det lätt att se att det inte finns något kvar att sakna. Det var bortkastade tio minutrar energi. En annan sak jag också insåg är att det finns fler personer med förmågan att inte tycka att saker jag säger är helt åt helvete, utan att det faktiskt är rätt normalt. Det intressanta i det är att personen som påpekade mitt 'rätt ofta'-pratande igår, liksom personen jag då pratade 'rätt ofta' om, har båda aspergers. Så... vad säger man? Nu känner jag tre personer med AS, med Fisk inräknat, och trots att det finns väldigt mycket likheter är de oerhört olika.
Efter detta som då hände igår tar jag ett raskt steg över till morgonen, som egentligen anknyts till just det jag skrivit här tidigare. Jag drömde nämligen att han jag då pratade om plötsligt hade börjat höra av sig igen, till att börja med på nätet, men precis innan jag vaknade fick jag (i drömmen) ett telefonsamtal från honom. Grunden var att vi båda var placerade inom militären, på samma plats, men han med högre rank och rätt att ge order. Orden jag fick på telefon, som ändå var som att jag låg på ryggen i sängen och pratade med honom och han var hemma hos sig där han bor, gick ut på att jag skulle putsa av undersidan av isen på en latrin-sjö för det var vad jag var värd. Detta sades dessutom med samma dialekt som en av deltagarna i radioprogrammet Mammas nya kille som går på P3, lite överdriven norrländska med andra ord. Jag vaknade av den kommentaren i drömmen, totalt klarvaken och kunde inte somna om. Det var så enormt mycket förakt i den att det sved trots att det inte var annat än en dröm. Ens undermedvetna har ganska bra och kluriga sätt att påminna en om varför vissa saker bara ska lämnas därhän utan vidare funderingar. Förövrigt var det bara bra att jag vaknade eftersom jag insåg att jag ställt alarmet på mobilen helt åt helvete och garanterat hade försovit mig annars. Hehe...
Dagen idag kommer att bestå av föreläsningar fram till sen eftermiddag och sedan ska jag hem. Tanken för kvällen är film med en kursare och till det skräpmat. Ska fira att c-uppsatsen nu är inrapporterad och upplagd på databasen DiVA. Har offrat mycket för att den ska hamna där, men jag tror att jag vunnit mer. Hoppas också att hinna besvara ett mail idag, ett långt sådant som jag för tillfället bär runt med i utskrivet format... Lite ovanligt att få och att få skriva långa mail utan att det gör något idag, men jag gillar det. :)
0 kommentarer:
Skicka en kommentar